Historia om vår nordiska tomte

 Myten om den lilla grå tomten är tusentals år gammal och härstammar troligtvis från den nordiska mytologin och gamla keltiska gudasagor. I gamla tider var det en allmän tro att varje gård och hus hade sin egen skyddsande som man skulle offra till. Vår hustomte fick alltså gåvor, speciellt vid juletid. Mat, öl mjölk och ibland även brännvin skulle tomten ha.

Under senare tid ställdes det ut sötegröt (risgrynsgröt) och då fick man absolut inte glömma att lägga i en ordentlig klick med smör eller honung. Denna klick bevisade för tomten att han var uppskattad och att folket på gården ville ha honom kvar. Klicken kallades för gul eller solöga. Seden med gröten lever kvar även i våra dagar och är säkert en kvarleva från hednatiden då gudar och väsen blidkades med gåvor av olika slag.

Den nuvarande jultomten har inte så mycket gemensamt med den gamla gårdstomten. Gårdstomten beskrivs på följande sätt: Liten och klädd i grova grå kläder, på huvudet en grå eller röd toppluva. Skägget var långt, mestadels snövitt eller ulvagrått (varggrått). Ansiktet var nästan alltid gammalt och skrynkligt, som uråldrigt, knastertorrt läder. Att dela ut presenter var otänkbart för vår gamle tomtegubbe. Han sysslade med andra viktigare saker,
som tex. att ta hand om sysslorna på gården, och pilade inte omkring med en säck på ryggen.

 

 Santa Claus

Gårdstomten var alltså väldigt olik vår tids leende julklappstomte. Denna moderna tomte är en kristen invandrare, en arvtagare till det givmilda helgonet Sankt Nikolaus. I anglosaxiska länder kallas han för Santa Claus. Rödklädd fruntlig utgör den moderna tomten snarast en symbol för nutidens överflöd, medan den grå gårdstomten tvärtom hör samman med gammeltidens armod och det förr så nödvändiga grovslitet.


Den moderna tomten anlände till Sverige på 1860 talet, främst genom tidningar och julkort. På 1800-talet började Jenny Nyström teckna sina jultomtar och det ökade snabbt hans "kändisskap". Hon gav sin tomte drag både av Nikolaus och den gamla tomten. Men det var bara till det yttre, för den gamle tomten kunde ju inte le så där inställsamt som affärslivet krävde. men tron på tomten har kunnat leva vidare, trots långvarig och hård bekämpning. Skälet var säkert att tomten ständigt fanns i ens närhet och ingrep i vardagens angelägenheter på ett jordnära och lättfattligt sätt.

 

 "Tomt", "tomte" och "tomtegubbe"

Själva ordet "tomte" är en förkortning av ord som "tomtegubbe". Ordet är bildat på ordet "tomt", alltså gårdsplatsen där han hade sin makt. Också i grannländerna har man långt fram i tiden berättat om tomtar under olika namn. I Norge talar man om "gardvord" eller "gardebonde" och i Danmark "gardebo" eller "goenisse". I Finland kallar man hoonom för "tonttu", i Tyskland "kobold" och på de brittiska öarna talar man om "puck" eller "brownie" MEN INGET av dessa namn svarar exakt mot innehållet i vårt ord "tomte".

Tomten är släkt med vättarna som utseendemässigt beskrivs på samma sätt. Vättarna var små varelser som i motsats till den ensamma tomten oftast levde i famlijer och släkter, gärna ute i naturen men även inne på gårdarna. De bodde helst under jorden, i stenar eller under träd. Många påstod att  tomtegubben eller vättarna bodde i eller under gårdens stora vårdträd. Det är i och för sig logiskt med tanke på att gårdens lycka  troddes vara knuten till det trädet. "Vård betyder här "Själ" eller "ande". Föreställningen att gårdens skyddsande hade sin hemvist där är gammal. Trädet kunde också kallas för tomtaträd eftersom tomten här hade sin boning.

 

Tomtens relation till barn och djur

Barnen var oftast de som såg tomten och som stod tomten närmast. Tomten ansågs till skillnad från trollen, jättarna och skogsfrun vara vänligt sinnad. De andra kunde röva bort barnen medan tomten till och med kunde sitta barnvakt. Men skulle barnen föra för mycket väsen omkring sig kunde tomten rusa på dem för att skrämmas. Kanske är det fortfarande därför som jultomten säger: "Finns det några snälla barn här?".Och vuxna skrämmer sina barn till lydnad genom tomten.

Tomtar, vättar och andra naturväsen är mest aktiva i skymningen och under nattens timmar. Katten är ett av tomtens favoritdjur, som ju är ett nattdjur. Han följde gärna med tomten på sina rundor kring gården som han gjorde för att se till att allt stod rätt till. Avslutningsvis vill jag slå ett slag för den gamle grå tomten som med sin rika personlighet verkligen är värd att minnas. Han är en av de märkligaste skapelser vi känner från den muntliga kultur som våra förfäder en gång levde i. Säkert gör det oss gott att då och då koppla bort vår rationella  världsbild och istället tänka oss bort i fantasins fantastiska värld. Så låt den urgamla tomtegestalten från den nordiska folktron leva vidare i våra hjärtan och inte ersättas med en fryntlig jultomte som bara visar sig till jul.